Kvinnor och beskyddarmyten
Det finns vissa saker som berör mig lite extra mycket. Hur kvinnor och barn har det är en av dem. Det är inte som så att jag bryr mig mer om kvinnor och barn (än män) för att de är mer värda, utan det gör jag för att kvinnor och barn tenderar att bli utsatta av just män. Så idag skriver jag ett inlägg om detta. Jag minns tillbaka i höstas när jag läste statsvetenskap I. Det var en så himla intressant kurs. Den kursen bestod av fyra mindre kursen. Såhär i efterhand var nog min favoritdel den internationella politiken, även om jag var fascinerad av alla delar. Den berörde mig. Det var många intressanta delar, saker jag skulle vilja dela med mig av.
Under ett seminarium talade vi om internationell politik (olika samarbeten såsom EU exempelvis men även politik runt om i världen) och dess faktum att det alltid är män som ska synas och höras i debatter, artiklar, i parlament, i rättegångar osv. Hur kvinnor i vissa sammanträden och politiska rum, inte finns där. Eller jo de finns de där, men bara det att de inte alltid hörs (läs: får utrymmet att höras). ”Ja men det är väl bara upp till kvinnorna att ta mer plats” sa en kille i seminarieklassen. Ja, om det nu hade varit så enkelt, suck! När kvinnor har stått längst fram och demonstrerat, protesterat, skrikit högst och kämpat för kvinnofrågor (och sina liv), har de kallats för galna och uppmuntrats till att sysselsätta sig med något annat än politik (en såkallad mansgöra). Vissa har till och med blivit dödade för att de har uppmärksammat andra om vilket förtryck de lever i. När kvinnor världen över talar om kvinnofrågor (eller jag kanske snarare skulle säga frågor som direkt berör särskilt kvinnor) såsom aborträtt, våldtäkter, prostitution m.fl. så har det inte tagits på allvar: deras röster, deras viljor. Kanske för att det varit en kvinna som framfört det eller för att kvinnofrågor tenderar att beröra den privata sfären, något som politiker och annat folk inte ska beblanda sig med. ”Man ska inte lägga sig i hur andra har det”. ”Manlig politik” (dvs politik som inte är ”kvinnofrågor”) är det riktiga och det viktiga. Där kvinnor är uppfattas inte som lika viktigt. Trots det dör kvinnor dagligen världen över, för att dessa frågor inte prioriterats. Kvinnor som blir våldtagna,och väljer avsluta sina liv eller till och med blir mördade av släktingar pga skammen som finns i samhället. Eller kvinnor som tvingas göra olagliga och osäkra aborter och dör till konsekvens av dem.
Nu ska jag berätta om något. Fenomenet kallas ”beskyddarmyten”. Har ni hört talas om det? Jag ska förklara. Denna myten går ut på en föreställning om att militären ingå krig för att skydda barn och kvinnor. Det är önskvärt, men det är inte alltid sanningen. Alltså att (oftast) ett västerländskt land blir ”tvungen” att spela hjälte och rädda dessa grupper för deras motståndare (inbördeskrig eller krig med annat land spelar ej roll). Okej jag ska förklara ytterligare vad jag menar. USA, har motiverat invasioner i Afganistankriget med att kvinnor och barn lever under ett stort hot. Ja, detta är sant, detta är ingen myt. Men nu kommer problemet. Myten om att rädda när en militär-invasion snarare leder till att ännu fler civila dör, våldet ökar, folket som tvingas fly och leva som flyktingar under riskabla förhållande. Är detta att tänka på kvinnorna och barn? (Nu kanske ni tänker, jaha? Men vad ska man annars göra? Ja, det kan vi ta i ett annat inlägg, men att kasta ut bomber eller masskjuta har jag svårt att se som lösning). Faktum är, att i slutändan finns det inga superhjältar.
Kan vi legitimera att land gör en invasion i ett annat land (och därmed en typ av krigsförklaring)? Krig för frihet? Krig för jämställdhet? Krig för att rädda kvinnor och barn? Medan fredsrörelser runt omkring i världen försöker arbeta diplomatiskt och förebyggande (genom att skriva avtal, förbättra kunskap och utbildning, införa demokratiska val, mänskliga rättigheter, hjälpa kvinnor och barn att fly landet, asylrätt, läkare utan gränser som vårdar etc) så är det på bekostnad av många av de grundläggande åtgärder som just mänskliga rättigheter som blir drabbade när militarismen kastar in sina spjut i konflikter.
Läraren berättade för oss under en föreläsning om hur Sydkorea i Koreakriget (1950-1953) försåg amerikanska soldater med prostituerade kvinnor. Detta ansågs vara viktigt för att hålla soldaterna på gott humör och hade en förväntad påverkan på USA:s och Sydkoreas relation. Och detta är inget unikt för just detta kriget. Det är tyvärr allt för förekommande att kvinnor utnyttjas, våldtas och finns tätt anslutet till just militären.
Bild från kriget, då nordkoreaner blivit fångatagna av Sydkorea och amerikanska soldater.
Kvinnorna gömmer sig i det privata – det som politikerna inte vill fokusera på. Eller förlåt, det som de ”riktiga” politikerna (männen) inte vill fokusera på. Hur kvinnor drabbas, i den privata sfären. Detta är också en del av myten. Det finns inga superhjältar (”vita män som räddar utländska kvinnor från deras kvinnoförtryckande män”) och inga särskilda skurkarna. För i krig är alla skurkarna. Kvinnor blir faktiskt våldtagna som en krigsstrategi för att ”håna” motståndarsidan att de lyckats ”ta DERAS kvinnor”… Ja, vad ska man säga, annat än att jag var djupt berörd efter denna föreläsning.
Jag måste bara få lägga till en liten detalj i denna berättelse. Vår föreläsare blev förstås ifrågasatt, inte bara en gång utan två gånger (hon blev alltså avbruten av en student vilket annars aldrig händer – av en man såklart, som var tvungen att fråga vad hon hade för källor till informationen hon gav ut). Hon blev alltså inte ifrågasatt för studenten missat den detaljen att hon ”bara har detta som hennes forskningsområde och forskat typ vadå 20 år om detta ämne” utan blir ifrågasatt för att hon är KVINNA. Män vill inte alltid se hur kvinnor blir utsatta, än mindre vill vita män erkänna att män i allmänhet utför hemska handlingar mot kvinnor. Detta mina vänner, är bara ett perspektiv av begreppet beskyddarmyten.